Herr Keijser har alltid varit intresserad av all världens musik och instrument. I början på 90-talet började han umgås tätare med div. invandrade musikanter från Nordafrika, Turkiet och andra främmande länder. Den första Re: Orient-festivalen var t.ex, en stark stimulans. Ett litet yrvaket Kalousch var festens ”husband” bestående av b.la. Abdelghani Najraoui från Marocko.
Som en naturlig följd av denna utveckling åker Roland till Marocko 1996 för att fokusera än mer på Marockansk musik (i synnehet de traditioner som använder Ghayta som ledande melodiinstrument, dvs. Sufi-brödraskap som Aissawa och Hmadsha samt de mer allmäna repertoarerna vid bröllop, omskärelse och andra familjefester). Innan årets slut hade han plötsligt en ansenlig mängd små ”kompositioner” inspirerade av marockansk, turkisk m.m. tradition, tillverkade utifrån dessa kulturers traditionella instrument. Roland försökte föra in en del av detta material i Kalousch men bara enstaka fragment fastnade där. Det var då tanken på en skiva föddes….

Det här med studio har väl aldrig varit nån höjdare för Roland, snarare tvärtom. Men från allra första stund tillsammans med InternalDread i Rub-a-Dub studion kände han att med den här mannen går det ju hur lätt som helst. Så föddes då idén med att spela in de ”etniskt inspirerade” alsterna för Rub-a-Dub Records. Per Tjernberg var med och initierade det hela, och av någon anledning nappade Internal.

Men dom hade förstås ingen aning om vad dom egentligen gav sig in på….

Det bestämdes i ett tidigt skede att merparten av inspelningarna skulle skötas helt på egen hand, utan ”studiomusiker”. Ett otroligt kreativt samspel mellan Keijsers primitiva, exotiska instrument och Rub-a-Dubs sofistikerade apparatur utvecklades, liksom ett tight musikaliskt improvisations-fin-lir de båda herrarna emellan. Långa avbrott i processen emellanåt p.g.a. div. andra engagemang på var sitt håll – plus själva svårigheterna i sig och måhända även Rolands benägenhet att oavbrutet skriva till nya varianter på det ursprungliga materialet – gjorde att det tog flera år.

Eftersom Roland i viss mån är bekant som ”improvisatör” bör det måhända hållas i minnet att KOOL BLAASA visserligen innehåller åtskilliga kortare improvisationer både i det melodiska och rytmiska skeendet, men att hela idén med albumet hela tiden varit att i första hand ge liv åt just kompositionerna. Det är alltså förhållandevis ont om långa solistiska utflykter - och desto mer av genomtänkta och oftast nedskrivna/noterade ensemble-partier, inkl. oändliga dubbleringar av honom själv till snudd på absurda ”storband”. Alltså ett evigt ”rubbande & dubbande”. Resultatet låter sig inte riktigt beskrivas i ord om man säger så…

Ta ett djupt andetag, sätt på skivan, öppna och ta emot!